Frågan behandlas i DN i dag.
För att ge rätt proportioner, det dör årligen ungefär 5 gånger fler år av prostatacancer än det dör personer i trafiken.
För snart 3 år sedan fick jag en PSA test som visade på möjlig cancer. Biopsier visade på begränsad cancer. Efter samtal med 4 urologer och 1 onkolog beslöt jag till sist att tacka ja till en operation. Operationen blev mycket lyckad. Om den verkligen hade behövdes eller inte vet jag dock inte och kommer aldrig att få veta, men min oro är i alla fall borta.
Jag tycker att man ska kräva PSA test.
Att testa kan leda till att man konstaterar frånvaro av cancer, naturligtvis mycket positivt.
Att testa kan leda till botande åtgärder, naturligtvis mycket positivt.
Att testa kan leda till onödiga åtgärder med negativa biverkningar, naturligtvis negativt, men eventuell oro för prostatacancer försvinner åtminstone.
Att inte testa kan leda till att cancer inte upptäcks i tid, naturligtvis katastrofalt.
Att inte testa kan leda osäkerhet om cancer finns eller inte, det knappast heller inte positivt.
För den enskilde är nog inte valet så svårt? Samhällsekonomiskt kanske det är mer tveksamt?
1 kommentar:
För den enskilde ÄR valet svårt! Om man tagit ett PSA som visar möjlig cancer och man sedan drabbas av stora problem med inkontinens och impotens efter undersökningar och operation, bara för att få veta att det var "falskt alarm", hur skulle det kännas?
Problemet är att PSA inte är något vidare säkert prov. Över 1400 män måste testas för att EN man ska undvika att dö av sin prostatacancer. Hur många av dem måste drabbas av impotens och inkontinens för att en ska slippa dö av prostatacancer? Hur väger man det mot varandra?
Vänta med allmän screening tills ett bättre prov har utvecklats!
Skicka en kommentar